"Jag vet ju inte vad jag vill!"

För några år sedan försökte träna på att vilja. Jag kände mig rätt lealös och kanske inte som ett offer för omständigheterna men jag märkte att jag mest gjorde saker på impuls från andra och inte från mig själv. Jag hade läst i någon självhjälpsbok att det går att öva upp viljan, och kanske också att lära sig höra den.

Jag övade mig genom att verkligen känna efter vad jag ville äta till lunch. Att inte bara låta andra bestämma även om det var bekvämt och jag egentligen inte brydde mig. Jag tvingade mig själv att verkligen känna efter; är jag ändå inte liiite mer sugen på indiskt än på italienskt idag? Och tycker jag egentligen om kinesiskt när jag verkligen tänker efter? Det här gav mig också träning i att våga uttrycka min vilja för andra, vilket jag länge avstått ifrån eftersom det viktigaste var att få vara tillsammans än att få det precis som jag ville.

Det var faktiskt en ganska bra övning och jag borde ha fortsatt med den. Att veta vad man vill är ofta en fördel eftersom det kan bli en drivkraft. Och så är det bättre än att inse när det är för sent vad man egentligen tycker är viktigt.

Jag tänker på det när jag läser dagens Under strecket i svenskan "Den ständiga förbättringens dunkla mål" av Thomas Steinfeld. Han skriver:

Grundläggande för självutvecklingstänkandet är föreställningen att det inte räcker med att vilja (som innebär att man vill ha någonting bestämt, en karriär, en älskare, en viktminskning): man måste också vilja vilja. Och man måste vilja bli av med icke-viljan som ingår i varje vilja. Och eftersom en viljande vilja är ett fenomen utan grund och anledning, skapas det hela tiden nya udda väsen, som skall garantera att viljan bakom viljan verkligen finns, men som ingen någonsin varken har sett hört, eller känt: den "skapande människan", den "kreativa potentialen" (Georg Lois), "kraften inuti" (Anthony Robbins) eller "den dagliga förbindelsen med de högre livsförändrande makterna (Phil Stutz/Barry Michels) - en hel hop moderna spöken kallas till liv, den lösgjorda kapitalismens vålnader, som inte drar sig för att uppträda mitt på ljusan dag.

Det är väl inte så konstigt att vilja vilja. Många framgångshistorier man läser om, om människor som tycker att de har hamnat rätt, handlar ju om att de har nått sina mål på ett eller annat sätt. Och för att nå målen gäller det att veta vilka de där jämrans målen är. Och för att kunna formulera målen behöver man veta vad man vill. Kanske är det så att i de tider av samhällsutvecklingen där människor inte var fria att vilja något alls utan hade sin levnadsbana utstakad för sig, så var en stor andel människor ganska nöjda med att inte vilja något. För att vilja något var farligt, något som kunde kräva ett brott mot normerna.

Idag är det inte okej att inte vilja något. Alla valmöjligheter som står öppna är lika mycket en frihet som en stressfaktor. Att bara följa med strömmen utan mål och riktning är inte riktigt okej, och i många fall inte ens möjligt.

I fredags lyssnade jag på en intervju med en 90-årig nobelpristagare i ekonomi, Thomas Schelling. Han fick frågan hur det kom sig att han under sin karriär tagit sig an så disparata saker som kärnvapenbalans, klimatfrågan, människans godhet. Han sade "Jag har aldrig valt, de har kommit till mig." Vissa människor är sådana, jag har träffat flera. De har förts fram av omständigheterna så lyckosamt att det blir svårt att förstå att de inte drivits av något mål. Av en vilja. För oss andra återstår att fortsätta leta. Efter viljan, och ibland kanske också viljan att vilja.